Ramadan 2012

Vi på wahhabismkritik sammanställde en tidtabell för ramadan 2011 som baseras på en fatwa enligt vilken muslimer i exempelvis Sverige kan fasta samma antal timmar som sina trosfränder i staden Mecka. Information om fatwan, hur man räknar ut tiderna samt tidtabellen för ramadan 2011 kan ni hitta här.

Nu har vi räknat ut tiderna för ramadan 2012.  Tiderna avser Uppsala men muslimer som fastar på andra orter kan addera eller subtrahera de antal minuter deras stad skiljer sig från Uppsala. Tiderna för Stockholm finner ni här. Annars kan man också räkna ut tiderna för sin stad på egen hand (information om hur man gör detta hittar ni på denna länk).

Vid uträkningen av fastetiderna för Uppsala har vi utgått från denna tabell för tiderna i Mecka.

Ramadan 2012 – Uppsala

Datum

الفجر‎ (al-fajr)

إفطار‎ (iftar)

Dag 1 (20 juli) 02:23 17:03
Dag 2 (21 juli) 02:25 17:05
Dag 3 (22 juli) 02:27 17:06
Dag 4 (23 juli) 02:29 17:06
Dag 5 (24 juli) 02:31 17:08
Dag 6 (25 juli) 02:33 17:08
Dag 7 (26 juli) 02:35 17:10
Dag 8 (27 juli) 02:37 17:11
Dag 9 (28 juli) 02:40 17:12
Dag 10 (29 juli) 02:42 17:14
Dag 11 (30 juli) 02:44 17:14
Dag 12 (31 juli) 02:46 17:16
Dag 13 (1 augusti) 02:49 17:19
Dag 14 (2 augusti) 02:51 17:19
Dag 15 (3 augusti) 02:53 17:19
Dag 16 (4 augusti) 02:56 17:21
Dag 17 (5 augusti) 02:58 17:22
Dag 18 (6 augusti) 03:01 17:23
Dag 19 (7 augusti) 03:03 17:25
Dag 20 (8 augusti) 03:05 17:25
Dag 21 (9 augusti) 03:08 17:28
Dag 22 (10 augusti) 03:10 17:28
Dag 23 (11 augusti) 03:13 17:30
Dag 24 (12 augusti) 03:15 17:31
Dag 25 (13 augusti) 03:18 17:33
Dag 26 (14 augusti) 03:20 17:33
Dag 27 (15 augusti) 03:22 17:33
Dag 28 (16 augusti) 03:25 17:36
Dag 29 (17 augusti) 03:27 17:36
Dag 30 (18 augusti) 03:30 17:38
Publicerat i Wahhabismkritik | 1 kommentar

Nedan följer en artikel av Mikael Hakim som ursprungligen publicerades på hans blogg.

 

Ghettofieringen av förorten en grogrund för wahhabism del 1

 

I våras skrev Mark Isitt, arkitekturskribent, en artikelserie i Göteborgs Posten som blev hett omdebatterad.
I artikelserien problematiserar Isitt sambandet mellan otrygghet och anonymitet i miljonprogramförorter.
I korthet kan man säga att Isitts tes är att två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området. Issit menar att höghus tenderar att skapa anonymitetskänsla medan radhus skapar en känsla av gemenskap. Det går att argumentera för att Isitt är naiv och överdriver sin tes samt att det är andra faktorer som ligger bakom kriminaliteten i förorterna. Några sådana faktorer som brukar lyftas fram är utanförskap, segregation, myndighetsfrånvaro, stigmatisering från medias håll samt brist på entrepenörskap och seriösa satsningar. Debatten har ytterligare intensifierats de senaste veckorna. Inte minst mot bakgrund av upploppen i England och Uppdrag Gransknings reportage från Göteborgsstadsdelen Backa där polis och ungdomar drabbat samman. Vissa bedömare menar att vi kan vänta oss liknande upplopp som i England om inte politikerna börjar agera på allvar. Andra menar att media överdriver och att de flesta boende tycker att det är frid och fröjd i förorterna. Hur det står till med den saken låter jag vara osagt.

Något som däremot är en realitet är att ghettofieringen av förorten skapat ett annat problem som inte diskuteras lika ofta. Detta problem kan ses direkt korrelera både med den fysiska miljön och brottsstatistiken. Jag syftar på hur radikala wahhabitiska grupper använder förorten som en plattform där deras agressiva ideologi obehindrat kan spridas. Det finns en plattform där wahhabismen ständigt gör sig påmind i princip varje förort i Sverige, nämligen i de så kallade källarmoskéerna. Den här typen av moskéer är till skillnad från riktiga moskébyggnader förhållandevis billiga att driva då hyran ofta är lika låg som standarden på lokaler. I källarmoskéer har allmänheten heller inte samma insyn som i en etablerad moskébyggnad. Det är därför ingen slump att radikala wahhabitiska grupper kunnat etablera sig i Bellevuemoskéen i Göteborgsförorten Gamlestaden. Liknande moskéer finns i Husby och Rinkeby i Stockholm, i Rosengård i Malmö och i de  flesta svenska städernas förorter.

De wahhabitiska grupperna är mycket agressiva i sin mission. Denna kan nästan liknas vid den missionsiver som en del frikyrkliga drivs av. Wahhabiternas målgrupp är ofta unga killar med ett kriminell förflutet. Att man riktar sig till just den här gruppen är heller ingen slump. Lyckas man rekrytera en ung kriminell med en rastlös, risktagande och aggressiv läggning till gruppen blir de här egenskaperna avgörande för att missionera bland andra unga killar som hamnat hamnat snett i samhället. Islam är en religion som ställer mycket höga krav på budbäraren. Den som uttalar sig i teologiska frågor bör ha genomgått en lång utbildning i Koranen och islams rättspraxis. Det har givetvis inte de unga wahhabiterna som istället blir självutnämnda ”lärda”. Sin skolning får de från andra mer erfarna wahhabiter i gruppen eller från Internet.  De unga killarna byter ut märkeskläderna mot arabisk långdräkt och låter skägget växa ut. Ty i dessa kretsar mäts din fromhet utifrån dina yttre attribut så som exempelvis längden på skägget.

Budskapet som förmedlas är nästan uteslutande utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. I mycket känsloladdade föreläsningar målar föreläsaren upp situationen för muslimer runtom i världen. Ofta anspelar man på muslimernas lidanden i länder som Somalia, Afghanistan, Irak och Tjetjenien. Muslimerna utmålas som offer även  i Europa där de danska karikatyrerna blir det yttersta beviset på att  muslimer är under attack var de än är bosatta. Jag vill här påminna läsaren om att jag inte ifrågasätter det faktum att muslimer blivit angripna i och utanför Europa. Jag är också starkt kritisk till medias hycklande kring yttrandefrihetsfrågan avseende Lars Vilks karikatyrer. Det jag menar är att den här typen av retorik blir bränsle i händerna på wahhabiterna. Detta förstärks ytterligare i den kontext som förorten utgör. Man pekar på sveket från myndigheterna håll som lämnat förorten att förfalla, den höga arbetslösheten, den utbredda rasismen och misstänksamheten mot muslimerna. Rättsväsendet ses som en fiende som är ute efter att angripa muslimerna. Detta är budskapet som de unga killarna får höra i källarmoskéerna. Det är här jag menar att myndigheterna har en enorm roll att spela. Ghettofieringen och förfallet av förorterna i kombination med en hög sysslolöshet skapar en grogrund för radikala wahhabitiska grupper. Dessa grupper får sin näring från föreställningen om att det råder en utbredd känsla av otrygghet och stigmatisering i förorten.

I nästa del ska vi titta närmare på specifika exempel på hur wahhabismen tar sig uttryck i förorten.

Källor:

Mark Isitts artikelserie i Göteborgs Posten:

Del 1 http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.574279-del-1-fran-luften-ser-allt-bra-ut

Del 2: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.579280-del-2-att-riva-eller-inte-riva-det-ar-fragan

Del 3: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.583459-del-3-hur-ska-fororten-fa-tryggt-stadsliv-

Publicerat i Den wahhabitiska psykologin, Wahhabismens kulturförakt, Wahhabitisk terrorism | Lämna en kommentar

En essä om wahhabismen

I oktober 2008 rapporteras i flera tidningar att en 43-årig svensk medborgare dödats av amerikanska soldater i Irak. Han kallas för ”Al-Qaida-svensken” men hans alias inom den egna kretsen av terroristsympatisörer var ”Abu Qaswara”. Han hade befunnit sig i en misstänkt byggnad och när koalitionsstyrkorna skulle ta sig in för att rekognoscera uppstod en eldstrid. Abu Qaswarah sårades och detonerade då sin självmordsväst.

Innan den ödesdigra resan till Irak hade den svenske självmordsbombaren varit bosatt i en Stockholmsförort där han, enligt Säpo, lett ett nätverk som stött terrorverksamhet i Afghanistan, Irak och Nordafrika. Medierna uppgav att han varit Al-Qaidas ”andreman”. Något man bör ta med en nypa salt. Nyheter om Al-Qaidas förehavanden är sällan tillförlitliga. Man vet dock säkert att han färdats till Irak under förevändningen att göra ”jihad”, dvs. ett försvar för liv och rätt, men vad han i verkligheten gjorde var att strida mot den irakiska regeringen, polisen, militären och alla andra muslimer – shiiter såväl som sunniter – som inte delade hans tolkning av islam. Vad var det för en tolkning?

Läs mer

Publicerat i Wahhabismkritik, Wahhabitisk terrorism | 3 kommentarer

Gravmoskéer, wahhabism, och Palestina

Nyligen fick vi på wahhabismkritik ett mejl från en muslim som författat en artikel om wahhabismen och Palestina. Han har bett om att få vara anonym. Nedan följer artikeln i dess helhet.

Hur hänger Palestinafrågan ihop med wahhabism?[1] Och vad har detta med gravmoskéer att göra?

Nedan kommer jag att försöka besvara dessa frågor.

Sionister har alltsedan stölden av Palestina gjort allt för att konfiskera muslimska helgedomar. De flesta av dessa helgedomar är byggda ovanpå profeters och olika helgons gravar. Muslimska ledare uppmanar palestinierna att besöka dessa moskéer ofta för att förhindra att det faller i sionisternas händer.
År 2010 förekom sammanstötningar mellan palestinier och ockupationssoldater på västbanken. Man protesterade mot att ockupationsregimen upptog två islamiska helgedomar på sin sionistiska ”kulturarvslista”, nämligen Rakels grav i Betlehem (Bilalmoskén) och Abrahams grav i Hebron (al-Haram al-Ibrahimi). Dessa gravar, och fler därtill, finns inuti moskéer.

Men vad har detta med wahhabism att göra?
En hel del! En av wahhabismens grundläggande läror är nämligen att tawassul (förbedjan) är shirk (avgudadyrkan). Ja, de går så långt som att hävda att gudstjänst som förrättas vid dessa helgedomar är shirk. Wahhabismen har en historia av att förstöra alla helgedomar som inrymmer olika helgons gravar.[2] De förbjuder också att man bygger moskéer i anslutning till gravar.

Läs mer

Publicerat i Wahhabismens kulturförakt, Wahhabismkritik | Lämna en kommentar

Viktigt att skilja på islam och wahhabism

Vi på wahhabismkritik har fått Zainab Mutashars tillåtelse att publicera hennes wahhabismkritiska artikel. Artikeln publicerades ursprungligen på sourze

De som utövar terrorism, sprider skräck och dödar andra oskyldiga människor är inte riktiga muslimer. Därför är wahhabismen – som uppmuntrar till terrorism – inte islam, den är mot islam även om de kallar sig muslimer.

Det är oerhört viktigt att skilja mellan islam och wahhabism. Wahhabismen är den radikala och extrema religiösa sekten i Saudiarabien som i princip manar till att utöva terror och döda varje människa som inte acceptera deras trossatser eller följer deras instruktioner (The Sunday Times, 4 november 2007, Saudi Arabia is hub of world terror).

I hela värden och i synnerhet i Irak har tusentals muslimer, kristna och utövare av andra religioner blivit offer för de terrorister som följer denna brutala tankegång. Exempel på de terrorister som anammat denna puritanska inriktning är Al-Qaida, talibanerna, de som utövat terrorism i Irak, de som sprängde Word Trade Center och de som spridit skräck i Storbritannien, Spanien, Bali, Turkiet, Marocko, etcetera.

Läs mer

Publicerat i Wahhabismkritik | Lämna en kommentar

Wahhabiter förtrycker sunniter i Saudiarabien

Alla wahhabiter klagar över den iranska regimens förtryck av sunniter. Man klagar, med rätta, över att sunniter i Tehran inte har rätt att uppföra egna moskéer.[1] Men det wahhabiter antingen är ovetande om eller inte vill tillkännage, är att sunniter i HELA Saudiarabien är förbjudna från att bygga moskéer. Den iranska shiaregimens undertryckanden av sunniter går på långväga inte att jämföra med det sunniter utsätts för i det wahhabitiska Saudiarabien.

Muhammad Alawi al-Maliki - en känd sunnitisk imam från Mecka

Alltsedan wahhabismen grundades på 1700-talet av Ibn AbdulWahhab har man förtryckt och massakrerat sunniter i massor. När exempelvis wahhabikungen Abdelaziz ibn Saud erövrade Mecka år 1924 mördade man sunnitiska lärda och brände sunnitiska böcker (samma hemskheter begick wahhabiter också i staden Taif 1803).[2]

I dagens Saudiarabien är sunniter fortfarande förtryckta av wahhabiter, vilka påstår sig vara sunnimuslimer. Som vi nämnt ovan får sunniter inte ha egna moskéer i Saudiarabien, förutom detta får de inte anordna offentliga dhikr-ceremonier, trycka och distribuera egna böcker, fira mawlid (profetens födelsedag), inneha offentliga positioner, missionera för sunnislam, skapa och undervisa i sunnitiska lärosäten, tala i Saudisk television, besöka sahaba (profetens följeslagare) och olika helgons gravar för att vädja om deras förböner, kritisera wahhabismen etc. [3]

Det finns inget annat land där sunniter förtrycks lika mycket som i Saudiarabien, inte ens Iran.

 

Fotnoter

[1] Wahhabiter påstår att det inte finns sunnitiska moskéer i Iran. Det stämmer dock inte. Det är bara i huvudstaden som detta förhållande gäller och inte övriga Iran (exempelvis de sunnidominerande provinserna Baluchistan och Bandar).

[2] ‎’Uthman bin ‘Abdullah bin Bashir, unwaan al-Majd fi tarikh Najd, sid. 123. ’Uthman är en erkänd ”salfitisk” historieskrivare som skildrar sin sekts historia från ett inifrånperspektiv.

[3] All religiös sunnitisk verksamhet pågår i hemlighet i privatägda hus eller lokaler. Se exempelvis denna mawlid-firande i Saudiarabien: http://www.youtube.com/watch?v=xwLOmGUt9i8

För er som vill ha mer information om skillnaderna mellan sunniislam och wahhabismen rekommenderas denna artikel: https://wahhabismkritik.wordpress.com/vad-ar-wahhabism/

Publicerat i Wahhabismkritik | 2 kommentarer

Tawassul – wahhabismens akilleshäl

Av en artikel på wahhabismkritik framgår det att wahhabismen på minst sex viktiga punkter avviker från sunniislam. Men egentligen räcker det med att framföra enbart en av dessa punkter för att klargöra skillnaden, nämligen den om tawassul (att vädja om de bortgångna saligas och profeters förbedjan). En wahhabi skulle i vissa sällsynta fall kunna dela sunniislams syn på flertalet av de punkter som där anförs, men ingen wahhabi skulle kunna acceptera och godkänna tawassul. Wahhabismen uppstod delvis som en reaktion på denna vidspridda praxis bland muslimer (från Marocko till Kina) som går ut på att göra tawassul vid olika profeter och helgons gravmoskéer, något som av wahhabiter anses vara likgiltigt med shirk (avguderi). Om man därför lyckas övertyga en wahhabi om att tawassul är sanktionerad av Koranen och sunnan har man förmått rädda honom eller henne från wahhabismen. Tawassul är med andra ord wahhabismens akilleshäl.

Det finns ett stort antal koranverser och hadither som kan framföras som bevis för tawassul.[1] Nedan ska vi dock presentera en hadith som bör räcka för att övertyga den sanningssökande ”salafiten”.

Läs mer

Publicerat i Teologiskt grundad kritik av wahhabismen | 2 kommentarer

Saudi-Arabien – det enda som hindrar wahhabismens kollaps

Alla uttryck för wahhabismen, både de regimtrogna så kallade ”madkhaliterna” och de anarkistiska terrorwahhabiterna, samt övriga wahhabitiska riktningar, följer samma religiösa auktoriteter, som till exempel Al-albani,[1] Bin Baz,[2] och ’Uthaymeen,[3] läser samma grundläggande böcker, till exempel Kitab al-tawhid [4] av skolstiftaren Muhammed ibn Abd al-Wahhab och utbildar sig i samma institutioner, den främste av dem universitetet i Medina.

Wahhabismen har alltsedan dess grundande på 1700-talet stått under huset Sauds beskydd. Den saudiska dynastin har sedan 1960-talet icke enbart beskyddat utan även befrämjat denna extremt intoleranta sekt genom att investera miljarder petrodollar.  Det oljerika Saudiarabien (både regimen och privatpersoner med anknytning till den) sprider wahhabismen med hjälp av följande medel:

Abdul Aziz - en flitig TV-gäst tack vare huset Saud

  1. Medier – exempelvis internet och tv-kanaler som wahhabitiska präster använder för att hjärntvätta muslimer. Saudiarabien äger och finansierar en mängd tv-kanaler med både religiös och icke-religiös prägel. Arabsat, som är en av de välkändaste kommunikationssatelliterna med hundratals tv- och radiokanaler, ägs exempelvis av Saudiarabien.
  2. Gratisböcker och broschyrer – i Saudiarabien trycks årligen miljoner gratis propagandaböcker och broschyrer vilka sprids till moskéer, bibliotek och islamiska föreningar. Vallfärden, när miljoner muslimer samlas i Mecka, utnyttjas av wahhabiterna som ett tillfälle att med exempelvis gratisböcker missionera för sin sekt. Wahhabitiska bokförsäljare och distributörer får böcker gratis eller till förmånliga priser och kan därigenom konkurrera ut fattiga icke-wahhabitiska dito.
  3. Moskéer och skolor – miljarder saudiska petrodollar används för att bygga moskéer och religiösa skolor runt om i världen där muslimer kan hjärntvättas. I Medinas så kallade ”universitet” kan exempelvis tusentals studenter från hela världen bo och studera gratis. När de väl avslutat sina studier kan de lätt få anställning som imamer i wahhabitiska moskéer och skolor.
  4. Våld och terror – förutom byggnadsprojekt strömmar årligen en stor del av de saudiska oljeintäkterna till wahhabitiska terroristorganisationer och krigare (så kallade mujahidin) vilka framförallt fokuserar på att hota, döda och på annat sätt terrorisera sunniter och shiiter i exempelvis Somalia, Irak, Afghanistan och Pakistan.
  5. Välgörenhetsverksamhet” – Saudiarabien anordnar och finansierar konferenser avsedda att locka till sig eller köpa muslimska ledare till wahhabismen och den saudiska dynastin.[5] Även muslimska organisationer i Sverige bjuds till Saudiarabien.[6] Där får de ett praktfullt mottagande som är tänkt att vinna över dem och garantera deras lojalitet till wahhabismen och den saudiska regimen. Få muslimer kan undgå att påverkas av den maktens och rikedomens glans som omger den oljerika och geografiskt gynnade (islams två heligaste platser finns där) staten Saudiarabien. Regimen erbjuder även nya konvertiter gratis pilgrimsresor och stipendier.

Av ovan framgår att kittet som håller samman wahhabismen är Saudiarabien med dess enorma tillgångar. Enbart huset Saud har de ekonomiska förutsättningarna för att skapa gemensamma religiösa auktoriteter som världens wahhabiter i sin tur kan samlas kring.

Om de inte hade dessa gemensamma auktoriteter skulle wahhabismen strax upphöra att vara en relativt homogen sekt. Alla wahhabiter anser exempelvis Bin Baz och ’Uthaymeen vara stora religiösa auktoriteter. Det som vanliga wahhabitiska proselyter aldrig reflekterar över är hur dessa två predikanter blev sådana kända och erkända auktoriteter.

Anledningen är, liksom allt annat när det kommer till wahhabismen, okomplicerad: den saudiska regimen valde att investera i dem. Man gav Bin Baz och ’Uthaymeen höga ställningar och betalade deras löner, man tryckte och spred deras utlåtanden och böcker, samt lät dem tala till världens muslimer i saudifinansierade tv-kanaler.

Eftersom andra, anarkistiskt inriktade wahhabiter, till skillnad från de officiellt sanktionerade saudiska wahhabiterna, inte har de finansiella och institutionella resurser som krävs, är familjen Saud de enda som kan skapa gemensamma auktoriteter för den wahhabiska rörelsen och sålunda bidra till wahhabismens sammanhållning.

Utan Saudiarabien, vars närmaste allierade är USA (som i sin tur är en nära allierad till Israel), kollapsar wahhabismen. De wahhabiter som säger sig vara kritiska till den saudiska regimen har trots allt dem att tacka för sin sekts fortlevnad och spridning.

Saudiarabien är alltså det enda som hindrar wahhabismen från att kollapsa, förvisso, men Saudiarabien skulle inte heller klara sig länge utan wahhabismen. Wahhabismen ger familjen Saud den religiösa legitimitet som de så desperat behöver. Den saudiska regimen och wahhabismen är beroende av varandra. Faller en, faller den andra.

På så sätt fortlever den ursprungliga pakten mellan familjen Saud och wahhabismens grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab som ingicks på 1740-talet. Men det är bara en fråga om tid innan Saudiarabien faller eller omprövar sin överenskommelse med wahhabismen. Den dagen detta sker kommer wahhabismen, som p.g.a. sitt motbjudande budskap ofta motvilligt accepterats av miljoner muslimer, att förkastas och kastas på historiens skräphög. Wahhabismen lever på lånad tid.

Fotnoter

[1] Muhammad Nasiruddin al-Albani (1914 – 1999) är den inflytelserikaste wahhabiten under 1900-talet. Han är bland wahhabiter känd som hadith-expert och predikant.

[2] Abdul Aziz ibn Abdullah ibn Baz (1910- 1999) var Saudiarabiens stormufti mellan år 1993 och 1999.

[3] Abu ‘Abd Allah Muhammad ibn Saalih ibn Muhammad ibn al-Uthaymeen (1929–2001) föddes och verkade i Saudiarabien. Han studerade under Bin Baz och författade många böcker.

[4] Kitab al-tawhid författades av wahhabismens grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab. Boken är av polemisk natur med innehåller inga större utläggningar eller argument, utan åtskilliga citat från Koranen och hadither som Ibn Abd al-Wahhab ansåg stödja sin ståndpunkt om att majoritet av muslimer gjort sig skyldiga till avguderi (shirk).

[5] Det är inte alltid man med pengar köper över olika muslimska ledare och organisationer. Saudiarabien köper som sagt också muslimska ledares lojalitet genom att erbjuda dem gratisresor till saudiarabien för att exempelvis delta i konferenser och dylik. Under dessa resor tar man självklart väl hand om sina gäster vilket i sin tur garanterar immunitet mot kritik. Det är så det mänskliga psyket fungerar, man lönar inte gott med ont. Och eftersom Saudiarabien är den enda ”islamiska” land (förutom Iran) som med enorma resurser bedriver en aktiv utrikespolitiskt missionsverksamhet, är deras religiösa status obestritt.

[6] Flertalet muslimska ledare och organisationer i Sverige har åkt till Saudiarabien för att delta i olika konferenser och möten. Det senaste fallet som jag känner till är SMFRs resa till Saudiarabien för mindre än en månad sedan: http://muslimerforfred.org/?p=1559

Läs även följande artikel som klargör skillnaderna mellan sunniislam och wahhabism: https://wahhabismkritik.wordpress.com/vad-ar-wahhabism/

Publicerat i Wahhabismkritik, Wahhabitisk terrorism | 1 kommentar

Saladin vederlägger wahhabismen

Salahuddin Yusuf ibn Ayyub (1138 – 1193) är en väldigt älskad mujahid (helig krigare) av sunnimuslimer.  Det var han som befriade Jerusalem år 1187 från de kristna korsfararna. Trots att även wahhabiter lovprisar Saladin är det mycket de inte känner till om honom. Det som de inte känner till eller undviker att nämna är att Saladin var sufismen och ash’ari ’aqeedas beskyddare och befrämjare.  Ash’ariyya är en teologisk skola inom islam som wahhabiter starkt ogillar. Nedan följer bevisen för dessa påståenden.

Shaykh Muhammad Ibn ‘Allan al-Siddiqiy skriver om honom i sin bok al-Futuhat al-Rabbaniyya:

لما ولي صلاح الدين بن أيوب وحمل الناس على اعتقاد مذهب الأشعري

”När Salahuddin, Ayyubs son, styre började, spred han ‘aqidah ash’ariyya (ash’ariskolan) bland folket…”.

Se även al-Mawaiz wa al-I’tibar bi Dhikr al-Khutat wa al-Athar av Shaykh Taqiyy al-Din al-Maqriziyy.

Saladin var invigd i Qadiri-orden och nästan överallt där han satte sin fot uppförde han sufi-zawiya/khandaq (gudshus där sufier utför sina dhikr-ceremonier), exempelvis sufihelgedomen Khanaqah Salahiyya, vilken han lät bygga i Jerusalem år 1189.[1]  Än idag kan man se Salahuddins sufi qadiri-mantel om man besöker hans grav i Damaskus: Om wahhabiter (även kallad ”salafiter”) fick bestämma skulle de till och med förstöra hans grav liksom deras sekts grundare, Ibn AbdulWahhab, förstörde sahabas (följeslagarnas) gravar.

Fler citat som bevisar att Saladin var ash’ari:

Shaykh Taqiyyu ad-Din al-Maqriziyy skriver i al-Mawaiz wa al-I’tibar bi Dhikr al-Khutat wa al-Athar:

لما ولي السلطان صلاح الدين يوسف بن أيوب تقدم الأمر إلى المؤذنين أن يعلنوا وقت التسبيح على المآذن بالليل، بذكر العقيدة التي تعرف بالمرشدة، فواظب المؤذنون على ذكرها في كل ليلة بسائر جوامع مصر إلى وقتنا هذا

”När sultan Salahuddin Yusuf, son till Ayyub, började regera beordrade han bönutroparna att från minareterna hög recitera den välkända ‘aqidan Aqidah al-Murshidah (av Ibn Asakir som var ash’ari) på natten innan fajr bönen. Detta har varit bönutroparnas praxis varje kväll i hela Egypten fram till våra dagar”. (se även: Shaykh Taj al-din al-Subki, Tabaqat ash-Shafi’iyyah al-Kubra).

Så om det inte var för sufin Saladin kanske ash’ari aqidah inte spridits och överlevt i Egypten.

Vad säger ”Salafiter” om detta?

[1] Se Taqi al-Din al-Maqrizis (1364-1442) Mawaiz wa al-‘i’tibar bi dhikr al-khitat wa al-‘athar. Och se Mujir al-Dins (1456–1522) Al-Uns al-Jalil bi-tarikh al-Quds wal-Khalil där han ger en lång lista över städer där Saladin lät bygga sufi zawiya/khandaq (exempelvis i Jerusalem, Hebron, och Damaskus).

Publicerat i Wahhabismkritik | 1 kommentar

Dhikr i församling

Som vi tidigare förklarat är ett av våra syften med denna blogg att förse muslimer med teologiska argument för att kunna stå emot wahhabiternas aggressiva missionsverksamhet. En vanligt förekommande fråga som wahhabiter lyfter fram i sin polemik mot icke-wahhabiter är den om ljudlig dhikr (gudsåminnelse) i församling, vilket de betraktar vara en förbjuden bid’a (innovation). Alla icke-wahhabitiska inriktningar av islam praktiserar nämligen någon form av ljudlig gemensam dhikr. Vi hoppas att bevisen nedan för denna ritual kan bidra till att minska wahhabiternas makt över muslimers tänkande och praktiserande av religionen islam.

Vi ska nedan återge bevisen för dhikr i församling. Vi kommer att utgå från Koranen, hadither och uttalanden från de lärda.  Vi kommer i följande artikel att försöka minimera argumentationen och istället citera från källorna.

  Läs mer

Publicerat i Teologiskt grundad kritik av wahhabismen | 1 kommentar