Ramadan 2012

Vi på wahhabismkritik sammanställde en tidtabell för ramadan 2011 som baseras på en fatwa enligt vilken muslimer i exempelvis Sverige kan fasta samma antal timmar som sina trosfränder i staden Mecka. Information om fatwan, hur man räknar ut tiderna samt tidtabellen för ramadan 2011 kan ni hitta här.

Nu har vi räknat ut tiderna för ramadan 2012.  Tiderna avser Uppsala men muslimer som fastar på andra orter kan addera eller subtrahera de antal minuter deras stad skiljer sig från Uppsala. Tiderna för Stockholm finner ni här. Annars kan man också räkna ut tiderna för sin stad på egen hand (information om hur man gör detta hittar ni på denna länk).

Vid uträkningen av fastetiderna för Uppsala har vi utgått från denna tabell för tiderna i Mecka.

Ramadan 2012 – Uppsala

Datum

الفجر‎ (al-fajr)

إفطار‎ (iftar)

Dag 1 (20 juli) 02:23 17:03
Dag 2 (21 juli) 02:25 17:05
Dag 3 (22 juli) 02:27 17:06
Dag 4 (23 juli) 02:29 17:06
Dag 5 (24 juli) 02:31 17:08
Dag 6 (25 juli) 02:33 17:08
Dag 7 (26 juli) 02:35 17:10
Dag 8 (27 juli) 02:37 17:11
Dag 9 (28 juli) 02:40 17:12
Dag 10 (29 juli) 02:42 17:14
Dag 11 (30 juli) 02:44 17:14
Dag 12 (31 juli) 02:46 17:16
Dag 13 (1 augusti) 02:49 17:19
Dag 14 (2 augusti) 02:51 17:19
Dag 15 (3 augusti) 02:53 17:19
Dag 16 (4 augusti) 02:56 17:21
Dag 17 (5 augusti) 02:58 17:22
Dag 18 (6 augusti) 03:01 17:23
Dag 19 (7 augusti) 03:03 17:25
Dag 20 (8 augusti) 03:05 17:25
Dag 21 (9 augusti) 03:08 17:28
Dag 22 (10 augusti) 03:10 17:28
Dag 23 (11 augusti) 03:13 17:30
Dag 24 (12 augusti) 03:15 17:31
Dag 25 (13 augusti) 03:18 17:33
Dag 26 (14 augusti) 03:20 17:33
Dag 27 (15 augusti) 03:22 17:33
Dag 28 (16 augusti) 03:25 17:36
Dag 29 (17 augusti) 03:27 17:36
Dag 30 (18 augusti) 03:30 17:38
Publicerat i Wahhabismkritik | 1 kommentar

Nedan följer en artikel av Mikael Hakim som ursprungligen publicerades på hans blogg.

 

Ghettofieringen av förorten en grogrund för wahhabism del 1

 

I våras skrev Mark Isitt, arkitekturskribent, en artikelserie i Göteborgs Posten som blev hett omdebatterad.
I artikelserien problematiserar Isitt sambandet mellan otrygghet och anonymitet i miljonprogramförorter.
I korthet kan man säga att Isitts tes är att två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området. Issit menar att höghus tenderar att skapa anonymitetskänsla medan radhus skapar en känsla av gemenskap. Det går att argumentera för att Isitt är naiv och överdriver sin tes samt att det är andra faktorer som ligger bakom kriminaliteten i förorterna. Några sådana faktorer som brukar lyftas fram är utanförskap, segregation, myndighetsfrånvaro, stigmatisering från medias håll samt brist på entrepenörskap och seriösa satsningar. Debatten har ytterligare intensifierats de senaste veckorna. Inte minst mot bakgrund av upploppen i England och Uppdrag Gransknings reportage från Göteborgsstadsdelen Backa där polis och ungdomar drabbat samman. Vissa bedömare menar att vi kan vänta oss liknande upplopp som i England om inte politikerna börjar agera på allvar. Andra menar att media överdriver och att de flesta boende tycker att det är frid och fröjd i förorterna. Hur det står till med den saken låter jag vara osagt.

Något som däremot är en realitet är att ghettofieringen av förorten skapat ett annat problem som inte diskuteras lika ofta. Detta problem kan ses direkt korrelera både med den fysiska miljön och brottsstatistiken. Jag syftar på hur radikala wahhabitiska grupper använder förorten som en plattform där deras agressiva ideologi obehindrat kan spridas. Det finns en plattform där wahhabismen ständigt gör sig påmind i princip varje förort i Sverige, nämligen i de så kallade källarmoskéerna. Den här typen av moskéer är till skillnad från riktiga moskébyggnader förhållandevis billiga att driva då hyran ofta är lika låg som standarden på lokaler. I källarmoskéer har allmänheten heller inte samma insyn som i en etablerad moskébyggnad. Det är därför ingen slump att radikala wahhabitiska grupper kunnat etablera sig i Bellevuemoskéen i Göteborgsförorten Gamlestaden. Liknande moskéer finns i Husby och Rinkeby i Stockholm, i Rosengård i Malmö och i de  flesta svenska städernas förorter.

De wahhabitiska grupperna är mycket agressiva i sin mission. Denna kan nästan liknas vid den missionsiver som en del frikyrkliga drivs av. Wahhabiternas målgrupp är ofta unga killar med ett kriminell förflutet. Att man riktar sig till just den här gruppen är heller ingen slump. Lyckas man rekrytera en ung kriminell med en rastlös, risktagande och aggressiv läggning till gruppen blir de här egenskaperna avgörande för att missionera bland andra unga killar som hamnat hamnat snett i samhället. Islam är en religion som ställer mycket höga krav på budbäraren. Den som uttalar sig i teologiska frågor bör ha genomgått en lång utbildning i Koranen och islams rättspraxis. Det har givetvis inte de unga wahhabiterna som istället blir självutnämnda ”lärda”. Sin skolning får de från andra mer erfarna wahhabiter i gruppen eller från Internet.  De unga killarna byter ut märkeskläderna mot arabisk långdräkt och låter skägget växa ut. Ty i dessa kretsar mäts din fromhet utifrån dina yttre attribut så som exempelvis längden på skägget.

Budskapet som förmedlas är nästan uteslutande utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. I mycket känsloladdade föreläsningar målar föreläsaren upp situationen för muslimer runtom i världen. Ofta anspelar man på muslimernas lidanden i länder som Somalia, Afghanistan, Irak och Tjetjenien. Muslimerna utmålas som offer även  i Europa där de danska karikatyrerna blir det yttersta beviset på att  muslimer är under attack var de än är bosatta. Jag vill här påminna läsaren om att jag inte ifrågasätter det faktum att muslimer blivit angripna i och utanför Europa. Jag är också starkt kritisk till medias hycklande kring yttrandefrihetsfrågan avseende Lars Vilks karikatyrer. Det jag menar är att den här typen av retorik blir bränsle i händerna på wahhabiterna. Detta förstärks ytterligare i den kontext som förorten utgör. Man pekar på sveket från myndigheterna håll som lämnat förorten att förfalla, den höga arbetslösheten, den utbredda rasismen och misstänksamheten mot muslimerna. Rättsväsendet ses som en fiende som är ute efter att angripa muslimerna. Detta är budskapet som de unga killarna får höra i källarmoskéerna. Det är här jag menar att myndigheterna har en enorm roll att spela. Ghettofieringen och förfallet av förorterna i kombination med en hög sysslolöshet skapar en grogrund för radikala wahhabitiska grupper. Dessa grupper får sin näring från föreställningen om att det råder en utbredd känsla av otrygghet och stigmatisering i förorten.

I nästa del ska vi titta närmare på specifika exempel på hur wahhabismen tar sig uttryck i förorten.

Källor:

Mark Isitts artikelserie i Göteborgs Posten:

Del 1 http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.574279-del-1-fran-luften-ser-allt-bra-ut

Del 2: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.579280-del-2-att-riva-eller-inte-riva-det-ar-fragan

Del 3: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.583459-del-3-hur-ska-fororten-fa-tryggt-stadsliv-

Publicerat i Den wahhabitiska psykologin, Wahhabismens kulturförakt, Wahhabitisk terrorism | Lämna en kommentar

En essä om wahhabismen

I oktober 2008 rapporteras i flera tidningar att en 43-årig svensk medborgare dödats av amerikanska soldater i Irak. Han kallas för ”Al-Qaida-svensken” men hans alias inom den egna kretsen av terroristsympatisörer var ”Abu Qaswara”. Han hade befunnit sig i en misstänkt byggnad och när koalitionsstyrkorna skulle ta sig in för att rekognoscera uppstod en eldstrid. Abu Qaswarah sårades och detonerade då sin självmordsväst.

Innan den ödesdigra resan till Irak hade den svenske självmordsbombaren varit bosatt i en Stockholmsförort där han, enligt Säpo, lett ett nätverk som stött terrorverksamhet i Afghanistan, Irak och Nordafrika. Medierna uppgav att han varit Al-Qaidas ”andreman”. Något man bör ta med en nypa salt. Nyheter om Al-Qaidas förehavanden är sällan tillförlitliga. Man vet dock säkert att han färdats till Irak under förevändningen att göra ”jihad”, dvs. ett försvar för liv och rätt, men vad han i verkligheten gjorde var att strida mot den irakiska regeringen, polisen, militären och alla andra muslimer – shiiter såväl som sunniter – som inte delade hans tolkning av islam. Vad var det för en tolkning?

Läs mer

Publicerat i Wahhabismkritik, Wahhabitisk terrorism | 3 kommentarer

Gravmoskéer, wahhabism, och Palestina

Nyligen fick vi på wahhabismkritik ett mejl från en muslim som författat en artikel om wahhabismen och Palestina. Han har bett om att få vara anonym. Nedan följer artikeln i dess helhet.

Hur hänger Palestinafrågan ihop med wahhabism?[1] Och vad har detta med gravmoskéer att göra?

Nedan kommer jag att försöka besvara dessa frågor.

Sionister har alltsedan stölden av Palestina gjort allt för att konfiskera muslimska helgedomar. De flesta av dessa helgedomar är byggda ovanpå profeters och olika helgons gravar. Muslimska ledare uppmanar palestinierna att besöka dessa moskéer ofta för att förhindra att det faller i sionisternas händer.
År 2010 förekom sammanstötningar mellan palestinier och ockupationssoldater på västbanken. Man protesterade mot att ockupationsregimen upptog två islamiska helgedomar på sin sionistiska ”kulturarvslista”, nämligen Rakels grav i Betlehem (Bilalmoskén) och Abrahams grav i Hebron (al-Haram al-Ibrahimi). Dessa gravar, och fler därtill, finns inuti moskéer.

Men vad har detta med wahhabism att göra?
En hel del! En av wahhabismens grundläggande läror är nämligen att tawassul (förbedjan) är shirk (avgudadyrkan). Ja, de går så långt som att hävda att gudstjänst som förrättas vid dessa helgedomar är shirk. Wahhabismen har en historia av att förstöra alla helgedomar som inrymmer olika helgons gravar.[2] De förbjuder också att man bygger moskéer i anslutning till gravar.

Läs mer

Publicerat i Wahhabismens kulturförakt, Wahhabismkritik | Lämna en kommentar

Viktigt att skilja på islam och wahhabism

Vi på wahhabismkritik har fått Zainab Mutashars tillåtelse att publicera hennes wahhabismkritiska artikel. Artikeln publicerades ursprungligen på sourze

De som utövar terrorism, sprider skräck och dödar andra oskyldiga människor är inte riktiga muslimer. Därför är wahhabismen – som uppmuntrar till terrorism – inte islam, den är mot islam även om de kallar sig muslimer.

Det är oerhört viktigt att skilja mellan islam och wahhabism. Wahhabismen är den radikala och extrema religiösa sekten i Saudiarabien som i princip manar till att utöva terror och döda varje människa som inte acceptera deras trossatser eller följer deras instruktioner (The Sunday Times, 4 november 2007, Saudi Arabia is hub of world terror).

I hela värden och i synnerhet i Irak har tusentals muslimer, kristna och utövare av andra religioner blivit offer för de terrorister som följer denna brutala tankegång. Exempel på de terrorister som anammat denna puritanska inriktning är Al-Qaida, talibanerna, de som utövat terrorism i Irak, de som sprängde Word Trade Center och de som spridit skräck i Storbritannien, Spanien, Bali, Turkiet, Marocko, etcetera.

Läs mer

Publicerat i Wahhabismkritik | Lämna en kommentar

Wahhabiter förtrycker sunniter i Saudiarabien

Alla wahhabiter klagar över den iranska regimens förtryck av sunniter. Man klagar, med rätta, över att sunniter i Tehran inte har rätt att uppföra egna moskéer.[1] Men det wahhabiter antingen är ovetande om eller inte vill tillkännage, är att sunniter i HELA Saudiarabien är förbjudna från att bygga moskéer. Den iranska shiaregimens undertryckanden av sunniter går på långväga inte att jämföra med det sunniter utsätts för i det wahhabitiska Saudiarabien.

Muhammad Alawi al-Maliki - en känd sunnitisk imam från Mecka

Alltsedan wahhabismen grundades på 1700-talet av Ibn AbdulWahhab har man förtryckt och massakrerat sunniter i massor. När exempelvis wahhabikungen Abdelaziz ibn Saud erövrade Mecka år 1924 mördade man sunnitiska lärda och brände sunnitiska böcker (samma hemskheter begick wahhabiter också i staden Taif 1803).[2]

I dagens Saudiarabien är sunniter fortfarande förtryckta av wahhabiter, vilka påstår sig vara sunnimuslimer. Som vi nämnt ovan får sunniter inte ha egna moskéer i Saudiarabien, förutom detta får de inte anordna offentliga dhikr-ceremonier, trycka och distribuera egna böcker, fira mawlid (profetens födelsedag), inneha offentliga positioner, missionera för sunnislam, skapa och undervisa i sunnitiska lärosäten, tala i Saudisk television, besöka sahaba (profetens följeslagare) och olika helgons gravar för att vädja om deras förböner, kritisera wahhabismen etc. [3]

Det finns inget annat land där sunniter förtrycks lika mycket som i Saudiarabien, inte ens Iran.

 

Fotnoter

[1] Wahhabiter påstår att det inte finns sunnitiska moskéer i Iran. Det stämmer dock inte. Det är bara i huvudstaden som detta förhållande gäller och inte övriga Iran (exempelvis de sunnidominerande provinserna Baluchistan och Bandar).

[2] ‎’Uthman bin ‘Abdullah bin Bashir, unwaan al-Majd fi tarikh Najd, sid. 123. ’Uthman är en erkänd ”salfitisk” historieskrivare som skildrar sin sekts historia från ett inifrånperspektiv.

[3] All religiös sunnitisk verksamhet pågår i hemlighet i privatägda hus eller lokaler. Se exempelvis denna mawlid-firande i Saudiarabien: http://www.youtube.com/watch?v=xwLOmGUt9i8

För er som vill ha mer information om skillnaderna mellan sunniislam och wahhabismen rekommenderas denna artikel: https://wahhabismkritik.wordpress.com/vad-ar-wahhabism/

Publicerat i Wahhabismkritik | 2 kommentarer

Tawassul – wahhabismens akilleshäl

Av en artikel på wahhabismkritik framgår det att wahhabismen på minst sex viktiga punkter avviker från sunniislam. Men egentligen räcker det med att framföra enbart en av dessa punkter för att klargöra skillnaden, nämligen den om tawassul (att vädja om de bortgångna saligas och profeters förbedjan). En wahhabi skulle i vissa sällsynta fall kunna dela sunniislams syn på flertalet av de punkter som där anförs, men ingen wahhabi skulle kunna acceptera och godkänna tawassul. Wahhabismen uppstod delvis som en reaktion på denna vidspridda praxis bland muslimer (från Marocko till Kina) som går ut på att göra tawassul vid olika profeter och helgons gravmoskéer, något som av wahhabiter anses vara likgiltigt med shirk (avguderi). Om man därför lyckas övertyga en wahhabi om att tawassul är sanktionerad av Koranen och sunnan har man förmått rädda honom eller henne från wahhabismen. Tawassul är med andra ord wahhabismens akilleshäl.

Det finns ett stort antal koranverser och hadither som kan framföras som bevis för tawassul.[1] Nedan ska vi dock presentera en hadith som bör räcka för att övertyga den sanningssökande ”salafiten”.

Läs mer

Publicerat i Teologiskt grundad kritik av wahhabismen | 2 kommentarer