Wahhabiten som älskade skönhet

Nedan följer en (bristfällig) översättning av delar ur den populära artikeln ”The wahhabi who loved beauty”. Översättaren vill vara anonym.

Wahhabiter utrotar islamiska minnesmärken

Wahhabiter utrotar islamiska minnesmärken

De tre år som jag tillbringade i ökenhettan i Saudi Arabien var för mig en tid av upplysning som lyfte slöjan från ummans (det muslimska samfundet) mest gåtfulla och välbevarade hemlighet. Tillträde till Ka’ban är relativt enkelt i jämförelse med utmaningen att förstå denna osynliga hemlighet, nämligen den dolda delningen av dagens muslimska värld, som inte går mellan sekulariseringen och islam, ett relativt enkelt spänningsfritt förhållande, utan mellan normativ islam och den irrlära som är de sista dagars stora bedrägeri. När jag insåg detta förstod jag att denna schism är nyckeln till att förstå allt som är fel i den islamiska nationen (umman) idag.

Det kan inte sägas att den moderna saudiska själen är i samklang med skönhet. Byggnaderna som har överlevt från tiden före 1900-talet är enastående. De senare byggnadsverken är en utställning av den tredje världens värsta kitsch. Människors hem är färgstarka och pråligt dekorerade med rosa mattor, uppiffade Ziegfeld Follies-möbler, allt upplyst av fluoriderande lysrör eller imitationer av Bourbon-ljuskronor.

För dem som liksom jag kom till islam av kärlek till islamisk konst och den islamiska livsstilen, är denna kollaps av den gamla muslimska estetiken förvånansvärd. Den vanliga förklaringen är att den muslimska marknaden under 1800-talet invaderades av billiga, europeiska fabrikstillverkade varor. Dessa förstörde hantverket och klassen av hantverkare och konstnärer, dessa som hade utvecklat skönheten i tusentals år.

Det islamiska skråväsendet, som övervakade tillverkningen av de konstföremål, som nu saknas i dagens moderna muslimska hem men är värderade föremål i västerländska museers ego, har varit läroplats inte bara för teknik utan också för andlig perfektion med ett motto taget från en hadith: ”Allah är vacker och Han älskar skönhet”.[1] Den gudsdyrkan som det talas om här är en intuitiv gåva.  Skråmästarna övade under sju år sina lärlingar i så väl religiösa handlingar som i teknikerna att tillverka mattor, lampor och keramiska föremål. Varje skrå var antingen en del av en sufi-tariqa eller fungerade som en tariqa (andlig väg/orden) i sig själv. Manuellt arbete blev på så sätt en metod för dhikr (Gudsåminnelse). Varje ögonblick vid krukmakarens drejskiva eller mattvävarens vävstol fylldes med nämnandet av Allah och Hans Profet.

Tillverkningen av sköna ting sågs som bevis för hantverkarens inre mottaglighet och frigörelse från världen, därför var brister en konsekvens av brister i själen.

Den industriella revolutionen svepte bort det mesta av detta, men ironiskt nog överlevde det muslimska hantverket till stor del tack vare efterfrågan från västerlandet. Nuförtiden är dessa konstverk, från kostbara mattor från Afghanistan till enkla ljusstakar i mässing som säljs på Oxfam (motsvarar röda korset) i huvudsak attraktiva för personer som inte delar den världsbild som gjorde denna skönhet möjlig.

Saudi Arabien har, på grund av att de har pengar och kunnat riva och återuppbygga och importera, blivit genomgående mer ödelagt än de flesta andra muslimska länder i det avseendet. De flesta marockaner är för fattiga för att riva ned sina stenhus och ersätta dem med imitationer i cement av västerländsk modell. Men saudierna har gjort det ohämmat. Nästan hela Mekka och Medina och en stor del av Jidda har obegripligt nog raserats av bulldozers och ersatts med byggnader likt varbölder av cement och med fasader av hemsk brokig marmor.

Om man står i ruinerna av den tidigare underbara saudiska staden, inser man att skråväsendets fall inte helt kan förklara detta. I valet mellan skönhet och ful västerländsk import verkar saudierna genomgående välja det fula. De förkastar sin egen musik men de lyssnar inte på Mozart istället, utan på Michael Jackson och andra uttryck för det förbannade amerikanska förfallet. De kastar ut traditionella arabiska eller ottomanska möblerna och ersätter dem med banala imiterade ”Louis Farouk”-möbler, så vulgära att de tillverkas i Europa huvudsakligen för export. Man kan föreställa sig att lastbilschaufförer och flyttkarlar i Italien och Spanien vänder bort sina ögon från den fruktansvärda lasten och med tacksamhet lastar dem på fartyg destinerade till arabiska hamnar.

Under tiden som jag levde i Saudi Arabien hade jag en bekant som bekymrade sig mycket över detta. Han var en amerikansk konvertit med medelklassbakgrund som fått ett stipendium för att studera vid the ‘Umm al-Qura Islamic University i Mekka. Låt oss kalla honom Jalal.

Jalal älskade islamisk konst och den stora lyriska produktionen av sufisk poesi. Han hade kommit till islam inte genom att läsa Mawdudi eller Muhammad Qutb, för deras komplexstyrda avståndstagande skulle ha stött bort en kulturell och känslig person som han, utan genom att resa genom muslimska stamområden. Där kunde han andas den dyrbara och befriande luft som bara kan beskrivas som islams ande. Inte scoutandan hos de liberala Ikhwan eller Tablighs nervösa skuldkänsla, utan autentisk oförstörd islam så som den formats och levts av oräkneliga generationer av lyckliga problemfria Allah-älskare.

Jalals öde var emellertid att ta på sig en gasmask som tillhandahölls av Wahhabisekten, vilket skar av honom från det befriande syret av normativ islam och kvävde honom sakta med gaser av människopåfund. På universitetet gjorde hans öppenhet honom likgiltig för våra råd om att välja sådant sällskap som skulle öppna hans hjärta för kärleken till Allah, hellre än att stänga in det i anklagelser och självhävdelse. Men det var det han gjorde.

Jag fick aldrig veta namnet på den man som fick honom att konvertera till wahhabismen. Men man kan utan svårighet dra slutsatser om hans karaktär, hans ansiktsuttryck och kroppsspråk. En månad passerade och studenten Jalal förtrollades av de högljudda predikningar som han envisades med att lyssna till och en skugga svepte över hans anletsdrag. Tidigare reste han ofta till Medina men nu reste han allt mer sällan, bekymrad över wahhabiterna polemik gentemot att ge för mycket uppmärksamhet åt Allahs Sändebud. Hans övertygelse om att det heliga kan uppfattas i naturen, hos helgonen och i skönhet började vackla. En utveckling som helt klart plågade honom. Det fanns tillfällen när vi samtalade, då han återvände till sitt gamla jag och han talade då entusiastiskt om arkitektur, textilier och det heliga landskapet i muslimska städer. Men så plötsligt brukade ett moln komma över hans ansikte och han rös till och hans programmering tog åter över honom och han upprepade wahhabiternas ytliga slagord. Jag tänkte en gång på filmen Invasion of the Body Snatchers. Jalal hade blivit hjärntvättad.

Innan mina år i Saudi Arabien var jag förvånad över häftigheten i de traditionella Ulemas (muslimska lärda) fiendskap mot wahhabismen. Jag var säker på att det inte var mer än en överhettad Hanbalism med en naiv beduinsk beskrivning av en antropomorf gud.

När jag såg hur skuggorna svepte in Jalal, övertygades jag om att det var något olycksbådande, till och med djävulskt på gång. Wahhabismen verkade inte först och främst bara vara en samling idéer, utan ett existentiellt tillstånd. Det andades en intensitet, en mörk radioaktivitet som kunde, vid längre tids exponerande, göra mig fysiskt svag eller sjuk. Efter ett intensivt möte med en wahhabit, vars blindhet hade dolt min inriktning för honom, var jag tvungen att ta en lång promenad för att försöka avgifta mig själv, andas djupt och upprepa tusentals böner(salawat) för den Heliga Profeten.

Jag mötte en gång en man från Uganda som sörjde över islams förfall i sitt land. Han lade mycket bittert skulden på wahhabiterna. Innan dem kom, sade han, spred sig islam fort huvudsakligen genom det offentliga och glädjerika firandet av mawlid, sjungande med den inlevelse och rytm som är nyckeln till afrikanernas själ. Men nu har wahabiterna, väletablerade och med dödligt nit i sina ögon, sakta stängt kranen till mawlid tills hela församlingen blev otröstliga och tölpaktigt intvingade i en torr typ av religion som inte kunde tala till deras hjärtan. Med muslimerna stukade av en organiserad anti-tariqa och anti-mawlid sekt, fann de kristna missionärerna att med sina afrikaniserade hymner gick det mycket lättare för dem att vinna själar(till kristendom).

Tillbaka till Mekka. Jalals tillstånd förvärrades. Han började stå mycket nära mig, fingrande på mina kragsnibbar medan han talade. I detta kände jag igen ett symptom på ett fall av långt framstriden wahhabism. När jag talade med honom om skönhet eller konst, litteratur eller helighet, strålade hans ansikte numera av ett roat och självrättfärdigt förakt. Allt det var bid’a. En moské kunde vara byggd i betong med limegröna mattor upplyst av flerfärgade fluoriderande ränder, och det var en lika bra plats för bön som en medeltida byggnad som uppförts av skickliga hantverkare. Jalals rum, som han delade med tre andra, rensades sakta på allt ”etniskt” muslimskt, små mattor från Kashmir, stänkflaskor för rosenvatten och, naturligtvis, hans radband i elfenben. Hans liv var avskalat, steriliserat, upplyst med ultraviolett ljus från den råaste sidan av det religiösa spektrumet. Han slutade läsa när han insåg att de stora poeterna inom islam, Rumi, Sana’i, Shabistari alla var sufier och att den wahhabitiska myllan var steril för litteratur på samma sätt som den var för all annan islamiskt konst.

Det var med smärta jag såg denna förändring. Jag, liksom flera andra hade hoppats att han en dag skulle kombinera sin kulturella känslighet med islamisk kunskap och att med det faktum att han talade två språk flytande bli en muslimsk ledare i Amerika. Men hans öde låg i den wahhabitiska öknen där han slutligen dog av törst.

Han fick ett slags andlig hjärtattack. Hans försök att ändra sin andlighet kollapsade till slut vilket jag borde ha förutsett. En kris, som måste ha plågat honom bortom all uthärdlighet, fick honom att plötsligt lämna universitet och landet. Han avsade sig islam. Han träffade en kinesisk flicka som han gifte sig med. Han praktiserar nu en form av Nishiren buddism vilket utan tvekan tillfredställer hans längtan efter kontemplation och skönhet, något som wahhabismen aldrig kunde göra.

Jalals fall var extremt men jag är rädd för att det inte är unikt. Spridandet av wahhabismen, orsakad av den allmänna obalansen i tiden, är snabb och den förgiftar tusentals själar som annars, med riktig kontakt med traditionella ulama(lärda) och med en andlig vägledare skulle ha funnit lugn och ro i det ursprungliga islam. Trots att jag vet att allt sker enligt Allahs beslut, så anklagar jag mig själv för Jalals avhopp. Jag skulle ha tagit med honom till helgon och de sanna samlingarna med kärlek till Allah som diskret frodas i Saudi Arabien. Det hade kanske kunnat vaccinera honom mot det virus som ledde till hans (andliga) död. Han representerar i extrem form Ummans samtida kris. Vår avsaknad av att känna igen och hålla fast vid skönhet som en traditionell del av det muslimska livet, visar frånvaron av skönhet i våra själar och avståndet till vår Skapare, det som försäkrar oss mot traditionernas förfall och från det djävulsdrivna spridandet av irrläror och disharmoni.

Det är värt att tacka för att Umman fortfarande är fylld med helgon, sufier och skickliga konstnärer. Den ekonomiska efterblivenheten har i det avseendet verkat bevarande. Efter att ha rest runt världen vet jag att i inget annat samhället finner man sådan strålande andlighet och förträffliga mänsklig egenskaper. Desto större skäl att försvara traditionen mot den nya epidemi som gör islam onaturligt och fattigt, vid den tidpunkt i historien när väst skakas av den egna religionens förfall och kan börja se islam som ett tilltalande alternativ som de så desperat behöver.


[1] Sahih Muslim (nr. 131).

Annonser

Om wahhabismkritik

Några av Sveriges extremt sällsynta wahhabismkritiker samlade under en gemensam blogg.
Det här inlägget postades i Den wahhabitiska psykologin, Wahhabismens kulturförakt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Wahhabiten som älskade skönhet

  1. Ping: Wahhabismen | wahhabismkritik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s