Tawassul – wahhabismens akilleshäl

Av en artikel på wahhabismkritik framgår det att wahhabismen på minst sex viktiga punkter avviker från sunniislam. Men egentligen räcker det med att framföra enbart en av dessa punkter för att klargöra skillnaden, nämligen den om tawassul (att vädja om de bortgångna saligas och profeters förbedjan). En wahhabi skulle i vissa sällsynta fall kunna dela sunniislams syn på flertalet av de punkter som där anförs, men ingen wahhabi skulle kunna acceptera och godkänna tawassul. Wahhabismen uppstod delvis som en reaktion på denna vidspridda praxis bland muslimer (från Marocko till Kina) som går ut på att göra tawassul vid olika profeter och helgons gravmoskéer, något som av wahhabiter anses vara likgiltigt med shirk (avguderi). Om man därför lyckas övertyga en wahhabi om att tawassul är sanktionerad av Koranen och sunnan har man förmått rädda honom eller henne från wahhabismen. Tawassul är med andra ord wahhabismens akilleshäl.

Det finns ett stort antal koranverser och hadither som kan framföras som bevis för tawassul.[1] Nedan ska vi dock presentera en hadith som bör räcka för att övertyga den sanningssökande ”salafiten”.

Hadithen om mannen i behov

Från ‘Abdullah ibn Wahb, från Shabib, från Rawh ibn al-Qasim, från Abu Ja‘far al-Khatami al-Madani, från Abu Umamah ibn Sahl ibn Hunaif: ‘Uthmàn ibn Hunaif:

En man försökte gå till [den tredje Kalifen] ‘Uthman ibn ‘Affan för att be om att få någonting. Men ’Uthman uppmärksammade varken honom eller hans ärende. Mannen gick då till ‘Uthman ibn Hunaif och klagade hos honom. ’Uthman ibn Hunaif sade till honom:

”Gå och tvaga dig, be därefter två rak’a i moskén, och säg sedan: “O Allah, jag frågar dig och vänder mig till dig genom din profet Muhammed, barmhärtighetens profet. O Muhammed (Ya Muhammad), jag vänder mig till min Herre genom dig så att mitt behov uppfylls”.

Säg sedan [‘Uthman ibn Hunaif talar till mannen i behov] vad ditt ärende gäller. Kom därefter till mig så att jag kan ta dig med mig [till Kalifen ’Uthman ibn ’Affan].
Mannen gick därifrån och gjorde som han blivit tillsagd. Sedan gick han till ’Uthman ibn ’Affan, varpå dörrvakten tog honom vid handen och rusade med honom till ’Uthman ibn ’Affan som satte sig ner med honom på sin matta och frågade: ”vad kan jag göra för dig?”. Mannen förklarade vad han hade för behov och ‘Uthman besvarade hans önskan och sade till honom: ”Jag mindes inte ditt spörsmål förrän nu. Närhelst du behöver något kan du komma till mig.”

Därefter gick mannen till ’Uthman ibn Hunaif och sade: ”må Allah välsigna dig, ’Uthman besvarade inte min begäran, och visa ingen uppmärksamhet vad gällde mitt ärende, förrän du pratade med honom [mannen trodde nämligen att ’Uthman ibn Hunaif hade talat med Kalifen ’Uthman ibn ’Affan om hans ärende]. ’Uthman ibn Hunaif svarade: ”Jag svär vid Allah att jag inte pratat med honom. Jag har dock sett en blind man komma till profeten (sallallahu ’alayhi wa sallam) och klaga over sin blindhet. Profeten sade till honom: ”Det vore bättre om du visade tålamod”. Han svarade: ”O Allahs sändebud, jag har ingen som leder mig och detta är en stor börda för mig”. Profeten sade då till honom: ”Gå och gör wudu, be därpå två rak’a, be sedan denna bön…” [alltså den du’a (bön) som ’Uthman ibn Hunaif lärde mannen göra].  Jag [’Uthman ibn Hunaif] svär vid Allah, vi hade knappt hunnit lämna platsen, inte heller hade vi varit där en längre tid för att konversera, förrän [den blinde] mannen återvände till oss som om han aldrig varit utan syn.

رَجُلا كَانَ يَخْتَلِفُ إِلَى عُثْمَانَ بْنِ عَفَّانَ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ فِي حَاجَتِهِ ، وَكَانَ عُثْمَانُ لا يَلْتَفِتُ إِلَيْهِ وَلا يَنْظُرُ فِي حَاجَتِهِ ، فَلَقِيَ عُثْمَانَ بْنَ حُنَيْفٍ فَشَكَى إِلَيْهِ ذَلِكَ ، فَقَالَ لَهُ عُثْمَانُ بْنُ حُنَيْفٍ : ائْتِ الْمِيضَأَةَ فَتَوَضَّأْ ، ثُمَّ ائْتِ الْمَسْجِدَ فَصَلِّ رَكْعَتَيْنِ ، ثُمَّ قُلِ : اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ وَأَتَوَجَّهُ إِلَيْكَ بِنَبِيِّكَ مُحَمَّدٍ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ نَبِيِّ الرَّحْمَةِ ، يَا مُحَمَّدُ ، إِنِّي أَتَوَجَّهُ بِكَ إِلَى رَبِّي فَتَقْضِي لِي حَاجَتِي ، وَاذْكُرْ حَاجَتَكَ ، ثُمَّ رُحْ حَتَّى أَرْفَعَ ، فَانْطَلَقَ الرَّجُلُ وَصَنَعَ ذَلِكَ ، ثُمَّ أَتَى بَابَ عُثْمَانَ بْنَ عَفَّانَ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ ، فَجَاءَ الْبَوَّابُ ، فَأَخَذَ بِيَدِهِ فَأَدْخَلَهُ عَلَى عُثْمَانَ ، فَأَجْلَسَهُ مَعَهُ عَلَى الطِّنْفِسَةِ ، فَقَالَ : انْظُرْ مَا كَانَتْ لَكَ مِنْ حَاجَةٍ ، ثُمَّ إِنَّ الرَّجُلَ خَرَجَ مِنْ عِنْدِهِ فَلَقِيَ عُثْمَانَ بْنَ حُنَيْفٍ ، فَقَالَ لَهُ : جَزَاكَ اللَّهُ خَيْرًا مَا كَانَ يَنْظُرُ فِي حَاجَتِي وَلا يَلْتَفِتُ إِلَيَّ حَتَّى كَلَّمْتُهُ ، فَقَالَ عُثْمَانُ بْنُ حُنَيْفٍ : مَا كَلَّمْتُهُ وَلَكِنِّي سَمِعْتُ رَسُولَ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ وَجَاءَهُ ضَرِيرٌ فَشَكَى إِلَيْهِ ذَهَابَ بَصَرِهِ ، فَقَالَ لَهُ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ : ” أَوَتَصْبِرُ ؟ ” ، فَقَالَ : يَا رَسُولَ اللَّهِ ، لَيْسَ لِي قَائِدٌ ، وَقَدْ شَقَّ عَلَيَّ ، فَقَالَ : ائْتِ الْمِيضَأَةَ فَتَوَضَّأْ ، وَصَلِّ رَكْعَتَيْنِ ، ثُمَّ قُلِ : ” اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ وَأَتَوَجَّهُ إِلَيْكَ بِنَبِيِّكَ نَبِيِّ الرَّحْمَةِ ، يَا مُحَمَّدُ ، إِنِّي أَتَوَجَّهُ بِكَ إِلَى رَبِّي فَيُجَلِّي لِي عَنْ بَصَرِي ، اللَّهُمَّ شَفِّعْهُ فِيَّ وَشَفِّعْنِي فِي نَفْسِي ” ، قَالَ عُثْمَانُ : فَوَاللَّهِ مَا تَفَرَّقْنَا طَالَ بِنَا الْحَدِيثُ حَتَّى دَخَلَ الرَّجُلُ كَأَنْ لَمْ يَكُنْ بِهِ ضَرَرٌ

Hadithen finns nedtecknad i följande verk:

–          Tabarani i sin al-Mu’jam al saghir, vol.1, sid.183-184; Och Al-Mu’jamul Kabir, vol.9, sid.17.

–          Al-Bayhaqi relaterade hadithen i sin Dalail an-Nubuwah (sid. 167-168) med följande kedja: Ya‘qub ibn Sufyan som sa att Ahmad ibn Shabib ibn Sa‘id rapporterade till mig att hans far relaterade den till honom från Rauh ibn al-Qasim, från Abu Ja‘far al-Khatami, från Abu Usamah ibn Sahl ibn Hunaif .

–          Mundhir, at-Targhib wat-tarhib (1:474-6).

–          Subki, Shifa’-us-siqam fī ziyarat khayr-il-anam (sid.125).

–          Haythami, Majma‘-uz-zawa’id (2:279).

–          Suyuti, al-Khasa’is-ul-kubra (2:201-2).

De lärda som förklarat hadithen  vara tillförlitlig:

–          Al-Baihaqi (“Dalail an-Nubuwah”, vol. 6, sid. 167-168).

–          Mundhiri (”al-Targhib wa al-Tarhib”, sid. 606, vol. 2)

–          Haythami (“Majma‘ al-Zawà’id”, vol. 2, sid. 179),

–          Abu al-Hasan al-Maqdisi (Se: Mahmud Zahid Al- Kawthari, “Maqaalat al-Kawthari”, sid. 391).

Denna hadith bevisar bland annat att:

1. Profeten (Må Guds frid vare över honom) lärde sina följeslagare att göra tawassul genom honom med orden: “O Allah, jag frågar dig och vänder mig till dig genom din profet Muhammed, barmhärtighetens profet. O Muhammed (Ya Muhammad), jag vänder mig till min Herre genom dig så att mitt behov uppfylls”.
2. Profetens följeslagare ’Uthman ibn Hunaif uppmanade en man i behov att EFTER profetens bortgång göra tawassul genom honom med orden: ”O Muhammed (Ya Muhammad), jag vänder mig till min Herre genom dig så att mitt behov uppfylls”.

Dessa två punkter räcker som bevis för att vederlägga wahhabismen eftersom detta enligt deras sekt anses vara shirk.

 

Invändningar mot hadithen:

Invändning 1:

Shabib ibn Sa’id ifrågasätts

Bevisen som ”Salafiter” anför för att styrka detta påstående:

Ibn ‘Adi har sagt att har sagt att Shabib begått vissa misstag när han förmedlat saker ur minnet. Det Ibn ’Adi skrev följande angående Shabib:

”Han har en kopia av en hadith-bok av Yunus ibn Yazid som är pålitlig… När hans son Ahmad förmedlar hadither av honom från Yunus är det som om de vore två olika Shabiber, och inte som den Shabib från vilken Ibn Wahb förmedlade ifrågasatta skildringar när Shabib var på en affärsresa i Egypten. Ibn Wahb förmedlade ifrågasatta skildringar från Shabib. Shabib förmedlade fel ur minnet. Jag hoppas att han inte gjorde detta med avsikt.” (Se Ibn ’Adi, ”Al-Kamil fi al-Du’afa”; Muhammad ibn Ahmad al-Dhahabi, “Mizan al-I`tidal”).

 

Svar:

Svar till de ”salafiter” som använder detta som bevis för att avfärda Shabibs trovärdighet:

1. Ibn ’Adi spekulerar när han säger: ”Shabib förmedlade fel ur minnet. Jag hoppas att han inte gjorde detta med avsikt”. Detta gjorde Ibn ’Adi för att stärka sitt antagande om att Shabibs skildringar från Rawh ibn al-Qasim inte är lika erkända som de från Yunus. Det är av denna anledning han säger ”som om de vore två olika Shabiber”. Ibn Abi Hatim håller dock inte med Ibn ’Adi om detta (se ”‘Ilal al-Hadith”, 2:190) och citerar därför hadithen med al-Tabarani kedja och indikerar att den är pålitlig.
2. Ibn ’Adi ifrågasätter det Shabib förmedlat ur minnet vad gäller sitt bokmanuskript och inte övriga saker som förmedlats av honom. Och om vi godtar hans utlåtande ordagrant så avses enbart det Shabib förmedlat i Egypten.
3. Shabib var på affärsresa i Egypten, och inte där för att förmedla hadither. Det är möjligt att han därför vid den specifika situationen som Ibn ’Adi anger inte var förberedd på att förmedla hadither och således gjorde vissa misstag. Han var trots allt bara en människa.

Nu till de som förklarat Shabib vara pålitlig utan att stipulera några krav:

Al-Hakim i sin ”Mustadrak” (1:526=1:707) förklarade honom vara ”thiqa ma’mun” (denna benämning är ännu starkare än ”thiqa” som betyder sannfärdig och pålitlig). Ibn al-Madini, al-Dhahabi (”al-Kashif”), al-Dhuhli, al-Daraqutni, al-Tabarani, och Ibn Hibban har sagt att han är pålitlig (thiqa).

Abu Zur`a och al-Nasa’i sade att Shabib är oproblematisk (la ba’sa bihi). Abu Hatim sade att han är pålitlig i hadith (salih al-hadith) och oproblematisk.

Al-Lacknawi, i al-Raf` wa al-Takmil, påpekade att denna formulering (la ba’sa bihi) enligt dessa imamer är synonymt med ”pålitlig” (thiqa).

Sammanfattningsvis:

–   Ibn ’Adi är den enda vars ord kan tolkas negativt vad gäller Shabib. Men eftersom han spekulerar och dessutom enbart ifrågasätter det som Shabib skildrat ur minnet från sitt bokexemplar, och med tanke på att Shabibs syfte med sin resa till Egypten var affärer och inte hadith-förmedling, vore det väldigt långsökt att avfärda honom, detta särskilt om vi tar hänsyn till att enbart Ibn ’Adi är kritisk medan tio stora muhadither förklarar Shabib vara pålitlig. Därför undrar vi varför wahhabiten Al-albani, samt övriga wahhabiter, fokuserar på EN lärd som verkar ifrågasätta Shabib medan de bortser från de övriga lärda (varav vi nämnt 10 stycken) som godtar och prisar Shabib. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att wahhabiter icke dömer hadither efter objektiva hadith-kriterier utan efter sina begär.

–   De tio muhadither som förklarar Shabib vara pålitlig stipulerar inga villkor för att hans skildringar ska godtas. Så Menar verkligen ”Salafiter” att vi ska bortse från de tio ovannämna hadith-experterna som förklarat Shabib vara pålitlig (utan att fastställa några villkor för detta) och istället godta Ibn ’Adis problematiska formulering om honom?

 

Invändning 2:

Shabibs skildringar accepteras villkorligt

”Salafiter” påstår att hans skildringar enbart accepteras OM han förmedlar från Yunus bin Yazid, och att enbart Ahmad (hans son) kan förmedla en hadith från honom (Shabib).  Alltså: Ahmad –> Shabib –> Yunus.

Ibn Wahbs skildringar från Shabib är inte godkända.

Eftersom dessa kriterier inte uppfylls i hadithen om mannen i behov accepterar ”Salafiter” inte den.

Bevisen som ”Salafiter” framför för att bevisa detta:

A. De framför det som Ibn ’Adi skrivit: ”När hans son Ahmad förmedlar hadither av honom från Yunus är det som om de vore två olika Shabiber, och inte som den Shabib från vilken Ibn Wahb förmedlade ifrågasatta skildringar när Shabib var på en affärsresa i Egypten.”.

Ibn Hajar al-Asqalani skriver i sin ”Muqaddima” (1/429): ”Al-Bukhari förmedlade hadither från honom [Shabib] från hans son, som han förmedlat från Yunus. Och han förmedlade ingenting från honom av andra än Yunus…”.

”Salafiter” påpekar också att Bukhari enbart förmedlade hadither från Shabib som förmedlats från Yunus ibn Yazid.

B. Ibn Hajar säger: ”Det är inga problem [la ba’s] i det som hans [Shabibs] son [Ahmad ibn Shabib] förmedlar från honom, till skillnad från Ibn Wahb”.

 

Svar till invändning A:

1. Ingenstans stipulerar Ibn ’Adi kravet (som ”salafiter” tillskriver honom) att Yunus ibn Yazid måste förmedla från Shabib för att en skildring ska anses vara pålitlig. Det enda han gör är att prisa denna förmedlingskedja, han utesluter ingalunda alternativa kedjor. Man kan inte använda det faktum att han prisar en viss förmedlingskedja som bevis för att han enbart accepterar den och förkastar alla andra kedjor. Detta är absurt! Man kan alltså inte använda en muhadiths förtegenhet, eller hyllningar av en förmedlingskedja som bevis på att han avfärdat alternativa kedjor. Samma sak gäller Ibn Abi Hatim (se Al-Jarh Wa Al-Ta’dil) och Ali al-Madanis uttalanden angående Shabib.
2. Det Ibn ’Adi däremot ifrågasätter är skildringar som Ibn Wahb förmedlar från Shabib (Ibn Wahb –> Shabib) i Egypten. Men de hadither Ibn ’Adi exemplifierar för att bevisa detta är faktiskt inte svaga, utan godkända hadither. Dessutom är Ibn Wahb, till skillnad från al-Tabaranis skildring, INTE med i Al-Bayhaqis förmedlingskedja från sin ”Dalail an-Nubuwah”. Därför utgör detta inga problem för bevisa berättelsens (hadithen om mannen i behov) tillförlitlighet. Se även nedan (svar B) där vi tar upp ifrågasättandet av Ibn Wahbs skildringar.
3. Det som sagt ovan (svar till invändning A) gäller även Ibn Hajars uttalande om Imam al-Bukhari. ”Salfiter” verkar inte ha några problem med att läsa in saker i en imams uttalanden eller förtegenhet när de känner sig desperata. Visst stämmer det som ibn Hajar konstaterande vad gäller Bukharis hadither från Shabib i sin Sahih, men kan detta användas som bevis för att Bukhari avvisade hadither som inte förmedlats av Ahmed från Shabib, viaYunus? Självklart inte! Det finns hundratals hadither med pålitliga kedjor som Bukhari inte medtagit i sin Sahih, och detta kan självklart inte användas för att avfärda dem. Och inte heller var detta vad Ibn Hajar avsåg med sitt konstaterande. Se Ibn Hajar al-Taqrib vari han inte nämner någonting om att Shabibs skildringar enbart godkänns om han förmedlat från Yunus. Hade Ibn Hajar ansett detta vara ett krav hade han säkerligen påpekat det i sin överläggning av Shabib i ”al-Taqrib”.

En sammanfattning av svaren till invändning A:

Om vi nu tar det som Ibn ’Adi skriver ordagrant kan vi enbart dra följande slutsatser:

• Förmedlingskedjan Ahmad –> Shabib –> Yunus är utmärkt.
• Det Ibn Wahb förmedlat från Shabib i Egypten är inte godkända, och innehåller misstag.

Utifrån detta finns det ingenting som hindrar de skildringar som inte faller under de två punkterna ovan från att vara sahih. Dessutom är som sagt Ibn Wahb, till skillnad från al-Tabaranis skildring, INTE med i Al-Bayhaqis förmedlingskedja.

Frånvaron av andra förmedlingskedjor än Shabib från Yunus, i Sahih al-Bukhari kan inte användas som bevis för att alternativa kedjor är svaga. Detta är taget ur luften och är inte grudade i ’ilm al-hadith (hadith-vetenskapen). Och ingenstans skriver Ibn Hajar att denna förmedlingskedja (Shabib –> Yunus) är ett krav för att Shabibs hadither ska godkännas. Spekulationer kan inte användas som bevis för att avfärda någonting!

 

Svar till invändning B:

Ibn Hajar, liksom Ibn ’Adi, kritiserar i ”al-Taqrib” de skildringar som Ibn Wahb förmedlade från Shabib. Dessutom verkar Ibn Hajar vara tveksam till de skildringar som inte förmedlats från shabib av hans son Ahmad. Om vi ska ta hänsyn det Ibn Hajar säger om Ahmad ibn Shabib bör vi vara försiktiga till Tabaranis förmedlingskedja från ”al-Mu’jam al saghir” eftersom den inte innehåller Shabibs son. Men eftersom Al-Baihaqis förmedlingskedja (i sin ”Dalail an-Nubuwah”) förmedlats av Ahmad från Shabib bör inte detta utgöra något problem för att bevisa hadithens tillförlitlighet.

Men för att återkomma till Ibn Hajars tydliga kritik av Ibn Wahb kan vi åter påpeka att därför att Al-Baihaqis förmedlingskedja inte innehåller honom kan detta ingalunda användas för att avfärda hadithen om mannen i behov. Vi bör dock påpeka att Al-Bukhari och Abu Hatim säger att Ibn Wahb skrev till Shabib från Egypten och tillägger ingenting negativt om Ibn Wahb.

Sammanfattningsvis vill vi understryka att även om vi går med på de kritiska synpunkter som ett fåtal muhadither lyft fram angående Ibn Wahb, och deras hyllningar av förmedlingskedjor med Shabibs son Ahmad, uppfyller hadithen från Al-Baihaqis ”Dalail an-Nubuwah”, till skillnad från Tabaranis förmedlingskedja, likväl dessa stränga kriterier.

[1] För att ta del av fler bevis för tawassul vill jag hänvisa läsaren till denna bok: http://www.minhajbooks.com/images-books/tawassul-en/tawassul-en_1.pdf