En essä om wahhabismen

I oktober 2008 rapporteras i flera tidningar att en 43-årig svensk medborgare dödats av amerikanska soldater i Irak. Han kallas för ”Al-Qaida-svensken” men hans alias inom den egna kretsen av terroristsympatisörer var ”Abu Qaswara”. Han hade befunnit sig i en misstänkt byggnad och när koalitionsstyrkorna skulle ta sig in för att rekognoscera uppstod en eldstrid. Abu Qaswarah sårades och detonerade då sin självmordsväst.

Innan den ödesdigra resan till Irak hade den svenske självmordsbombaren varit bosatt i en Stockholmsförort där han, enligt Säpo, lett ett nätverk som stött terrorverksamhet i Afghanistan, Irak och Nordafrika. Medierna uppgav att han varit Al-Qaidas ”andreman”. Något man bör ta med en nypa salt. Nyheter om Al-Qaidas förehavanden är sällan tillförlitliga. Man vet dock säkert att han färdats till Irak under förevändningen att göra ”jihad”, dvs. ett försvar för liv och rätt, men vad han i verkligheten gjorde var att strida mot den irakiska regeringen, polisen, militären och alla andra muslimer – shiiter såväl som sunniter – som inte delade hans tolkning av islam. Vad var det för en tolkning?

Abu Qaswara, liksom många av hans gelikar inom den löst sammanhållna rörelse som brukarbetecknas Al-Qaida, tillhör wahhabisekten. Ur denna sekt har det växt flera grenar. ”Vår” terrorist tillhör den ”jihadistiska” grenen, dvs. de som anser att väpnat uppror är det effektivaste sättet att upprätta en, i deras mening, sant islamisk stat.

Timothy Winter (Abdal-Hakim Murad), en framstående muslimsk akademiker vid Cambridgeuniversitet, säger i en artikel som publicerades strax efter terrordåden i London den 7 juli klart och tydligt att, “… al-Qaida har sina rötter i wahhabismen”. Han skriver att, “strikta wahhabiter betraktar de vanliga sunniternas teologi och fromhet som kufr (otro). Följaktligen har wahhabitiska extremister inte tvekat att döda muslimer, inklusive teologer av hög rang; muslimer har faktiskt alltid varigt al-Qaidas främsta offer”. Det spelar ingen roll hur mycket de saudiska religiösa ledarna försöker förneka det uppenbara. “Det är i den wahhbitiska teologins kontext som Osama bin Laden och hans beundrare verkar”, konstaterar Winter.

Många muslimer är emot ockupationen av Irak och anser att USA:s utrikespolitik är behäftad med vissa brister, förvisso, men de är lika mycket emot de s. k ”motståndsmännen” och deras vision om en wahhabitisk diktatur. De allra flesta irakier skulle med stor sannolikhet hellre leva under amerikanskt styre än under ett wahhabitiskt. Den s. k Al-Qaidasvenskan reste förmodligen till Irak med förevändningen att strida för islam och muslimer när hans verkliga agenda var att strida för wahhabismen mot andra muslimer. En stor del av motståndsrörelsen är inte ett irakiskt eller ens ett islamiskt motstånd utan en sekteristisk-wahhabitisk terrorism. Irakierna vill inte ha dem där och vill helst slippa deras ”hjälp”. För inte så länge sedan anslöt sig flera wahhbitiska frivilliga från olika delar av världen till afghanernas kamp mot Sovjetunionen. De påstod att de kommit för att försvara islam mot kommunismen men i verkligheten var de där för att strida för wahhabisekten mot andra muslimer. Samma lögnaktiga retorik använder sig Al-Qaida av idag. De talar högtravande om ”umman”, den världsvida muslimska gemenskapen, trots att majoriteten av världens muslimer av dem räknas som mushrikun, dvs. ”avgudadyrkare”, och därmed är avfällingar som förtjänar döden.

De som sympatiserar med den rörelse som jag här valt att kalla för wahhabism kommer antagligen att invända. Wahhabiterna föredrar att kalla sig själva för Al-Muwahhidun, dvs. ”de som hävdar den gudomliga enheten”. Men just denna beteckning signalerar en vilja att själviskt lägga beslag på tawhid, tron på en Gud, som är grundstommen i den islamiska bekännelsen och omhuldas av alla muslimer. Redan här, i wahhabiternas självdefinition, finner man det utmärkande drag som också gör dem så farliga, nämligen tanken att alla muslimer som befinner sig utanför sektens led inte är Al-Muwahhidun och således inte ”hävdar den gudomliga enheten” eller tawhid utan tvärtom är befläckade av dess motsats, shirk, dvs. ”avguderi”. Det vore orimligt att godta deras beskrivning av sig själva eftersom det skulle innebära ett exkluderande av alla andra muslimer, den stora majoriteten, såsom förnekare av islams själva fundament – tawhid. Eftersom rörelsen är ett verk av en enda man, Muhammed bin Abd al-Wahhabim, är det rimligare att beteckna läran som wahhabism och dess anhängare som wahhabiter.

I det islamiska tänkandets historia intar wahhabismen en obetydlig plats. Ur ett intellektuellt perspektiv har wahhabismen inte bidragit med någonting nämnvärt. Rörelsens utbredning beror inte på dess intellektuella och andliga attraktionskraft utan mer på dess oförsonliga våldsamhet och – i senare tid – den saudiska statens oljeinkomster. Genom att rörelsens redan i ett tidigt skede skaffade sig kontroll över Mecka och Medina – islams två heligaste städer – skaffade man sig ett visst mått av prestige i den muslimska världen. Om inte oljekällor hade påträffats inom ätten Sauds territorium och om de uppstått fjärran från de heliga städerna hade sekten mycket väl kunnat gå till historien som ännu en kortlivad bisarr kult i likhet med assassinerna – en medeltida lönnmördarsekt.

Vidare är wahhabismen, sina pretentioner till trots, en separat skola eller sekt utanför både shia- och sunniislam. Stundtals karaktäriseras wahhabiter, särskilt av icke-muslimska iakttagare, som ”extrema” eller ”konservativa” sunniter, ibland med förstärkande adjektiv som ”hårdföra” eller ”strikta”. Det har dock sedan länge varit känt bland sunnitiska teologer att wahhabismen inte har något med ortodox sunniislam att skaffa. Att, som man gör ibland, karaktärisera rörelsen som ”konservativ” är helt uppåt väggarna. Dess själva raison d’ être är en revolt mot traditionen och den utgjorde, vid sin uppkomst, ett radikalt brott med hävdvunna tolkningar och auktoriteter. I en jämförelse med den kristna traditionen skulle ortodox sunni- eller shiaislam kunna liknas vid den katolska kyrkan medan wahhabismen skulle kunna liknas vid extrema protestantiska sekter. Ända sedan wahhabismens först uppträdde har den fördömts som kättersk av företrädare för både den sunnitiska och shiitiska ortodoxin. Att använda epitet som ”strikt” eller ”konservativ” sunniislam är oriktigt, och vad värre är, spelar sekten i händerna genom att man går med på deras anspråk på ortodoxin och ger dem en legitimitet de inte förtjänar. Faktum är att wahhabismen må vara ”strikt” i sin efterföljelse av den egna läran men därmed i motsvarande grad sannerligen ”liberal” ur en ortodox ståndpunkt.

 

Wahhabismens historia

Muhammed ibn Abd al-Wahhab föddes 1703 i den lilla byn Uyayna i Najd i den östra delen av vad som idag kallas Saudiarabien. Najd har aldrig utmärkt sig för vare sig akademisk eller andlig storhet; det torra och öde landskapet tyckts reflektera det intellektuella tillståndet hos bygdens invånare. Och när Najd omnämns i hadithlitteraturen är det i föga smickrande ordalag. I en hadith sägs att Syrien och Jemen välsignats, men apropå Najd förkunnar hadithen en kuslig profetia om att därifrån väntas ”omvälvningar och frestelser och Satans horn” (al-zalazil wal fitan wa qarn ash-shaytan). Att utläsa uppfyllelser av apokalyptiska profetior i historiska händelser är en vansklig uppgift som man gör bäst i att låta bli, men denna hadith tycks ändå antyda att sekter härrörande från Najd bör beaktas med ett visst mått av vaksamhet.

Ibn abd al-Wahhab studerade i Medina. Staden var då ännu ett lärdomscenter. Idag har den reducerats till ett center för wahhabitisk propaganda där kritiskt tänkande och debatt är bannlysta och större delen av den islamiska litteraturen är uppsatt på listan över förbjudna böcker i gott sällskap med västerlandets stora andar. Det var under studieåren han fick upp ögonen för Ibn Taymiyya (d. 1328), en man med märkliga åsikter som tillbringade långa perioder i fängelse anklagad för kätteri. Men trots sina brister var han en betydligt större tänkare än Ibn abd al-Wahhab som tog det sämsta av Ibn Taimiyya, hans ytliga literalism, och gjorde den till fundamentet för sin egen sekt. Ibn Taiymiyya kritiserade sufismen, framför allt för att han inte förstod den (han var ingen metafysiker) men förkastade den inte in toto, som den fräckare Ibn abd al-Wahhab skulle göra. Det sägs att Ibn abd al-Wahhab i sin ungdom sökte invigning i en sufiorden men ansågs opassande och avvisades. Denna bittra upplevelse sådde fröet till Ibn abd al-Wahhabs bitterhet och mindervärdeskomplex gentemot sufier. Tanken att det skulle finnas något slags ”högre kunskap”, ogripbar för hans egna intellektuella resurser, var honom förhatlig. Måhända är Ibn abd al-Wahhab ett förträffligt exempel på det som Nietzsche kallar ”ressentimentet”, den mindre begåvades vilja till nivellering.

Han sågs med misstänksamhet av lärarna i Medina. Med fog kan man tycka. Redan i hembyn Uyayna hade han visat tecken på avvikelser då han började förmana byborna mot shirk eller ”avguderi”. Hans egen far, som var en lärd man, tog avstånd från honom. Ibn abd al-Wahhab var inte tillräckligt begåvad för att begripa svårare teologiska och filosofiska texter och därför förordade han en återgång till Koranen och sunna, dvs. profetens ord och gärningar. Men vad han inte ville kännas vid var att källorna är omöjliga att förstå utan den tradition som uppstått och utvecklats med tiden. Koranen och hadither är allt annat än entydiga och lättfattliga. De är i behov av en tolk som i sin tur ödmjukt lyssnar till sina föregångare och dessutom har god kännedom om samtidens förhållanden. När Ibn abd al-Wahhab sade, ”Följ Koranen och sunna!” i stället för traditionen, innebar det i praktiken, ”Följ MIN tolkning”. När nya samhällsförhållanden förändrats har teologerna sökt finna nya lösningar med hjälp av de gamla enligt vissa hävdvunna och beprövade metoder. Nu öppnade Abd al-Wahhab dörren till den religiösa anarki förutan vilken al-Qaida och andra avarter hade haft betydligt svårare att etablera sig.

Ibn abd al-Wahhab reste så småningom till Basra. Där hade han sina första kontakter med traktens shiamuslimer som han sin vana trogen anklagade för ”avguderi”. Han sammanställde en skrift kallad Kitab at-Tawhid. En bisarr liten pamflett som endast består av okommenterade hadither lösryckta ur sitt sammanhang och som mer än någonting annat vittnar om författarens bristande begåvning. Ibn abd al-Wahhab högg så ner några träd som han ansåg att traktens muslimer ”dyrkade”. Därefter förstörde han en grav efter en av profetens lärjungar vid namn Zayd bin al-Khattab och vandrade vidare till Dir’iyya där han ingick en pakt med Ibn Saud. Denne var antagligen skeptisk till Ibn abd al-Wahhabs bisarra teologi men han ”sålde sin själ till djävulen” för löften om makt och rikedom. Och denna pakt gäller än idag. Det saudiska kungahuset, Ibn Sauds ättlingar, är wahhabismens politiska flygel. 1746 förklarade Saud ”jihad” mot alla muslimer som inte delade sektens lära. De massakrerade och plundrade. I takt med att rövarhövdingen Sauds rikedom och makt växte blev han alltmer övertygad om att wahhabismen var rätt lära för honom och hans ätt.

I början av 1800-talet erövrade wahhabiterna Mecka och Medina och ställde till med ett blodbad. De höll de heliga städerna i sex och ett halvt år. Under denna period infördes ett skräckvälde som fick Savanorolas Florens att framstå som frivolt. De grävde upp gravar och förstörde dekorationer, valv och kupoler. Gravgårdar i vilka hundratals prominenta personligheter ur islams historia vilade – mystiker, helgon, teologer – jämnades med marken och profetens moské länsades på allt av värde. Lager på lager av vacker arkitektur från islams hela historia – umayyaderna, abbasiderna, fatimiderna och ottomanerna. Borta. Så många människors möda, så många upphöjda tankar och känslor, som gått till spillo! Wahhabiterna anordnade också bokbål där de brände tusentals sidor poesi, mystik och filosofi. Tyvärr kan aldrig deras barbariska brott mot religionen, kulturen och vetenskapen göras ogjorda. Även om viljan att återställa de heliga städerna fanns skulle det vara så gott som omöjligt. De traditionella hantverks och konstfärdigheterna finns inte längre. Skråen med deras mästare har dött ut. Gravarna, moskéerna och monumenten i Mecka och Medina skulle ha blivit en källa till kunskap för historiker och konstvetare och en källa till välsignelse för de fromma.

Denna katastrof tvingade ottomanerna att handla. De var trots allt kalifatets arvtagare och de två heliga städernas väktare. De sände en armé som krossade wahhabiterna och återtog Mecka och Medina. Muslimerna i Arabien återhämtade sig långsamt från terrorn under wahhbiväldet. Men faran var inte över. I början av 1900-talet återupptog wahhabiterna sina rövartåg. De hade samlat sina krafter i Najd och erövrade nu genom ett blixtkrig hela den Arabiska halvön och Kungariket Saudiarabien kom till. Nästan en halv miljoner muslimer slaktades under denna hemska period. 1925 föll åter de två heliga städerna i wahhabiternas händer. De gick ännu hårdare fram denna gång och såg till att alla byggnader som restaurerats under den ottomanska intervallen förstördes och biblioteken brändes återigen medan de lärda som motsatte sig wahhabismen avrättades.

Sedan oljekällor uppdagas i Saudiarabien på 60-talet har wahhbismen fått luft under vingarna. Ett s. k ”universitet” i Medina utbildar ungdomar från världens alla hörn i wahhabismens lära. De får lära sig att wahhabismen är liktydigt med islam. Det sanna islam. Alla andra former av islam stämplas som ”avguderi” och deras litteratur är bannlyst. Även svenska ungdomar har farit dit för att studera och kommit hem som glödande fanatiker, uppfyllda av missionsiver för sekten. Söker man efter information på svenska om islam på nätet hamnar man ganska snart på wahhabisidor. På dessa kan man läsa fullkomligt absurda fatwor och anatema mot andra skolor inom mainstreamislam.

Wahhabismen är ett hot mot oss alla och det är lätt att se att Timothy Winter har rätt i sin bedömning om var Al-Qaida har sina rötter. Bin Laden och andra likasinnade terrorister i Irak och på andra platser strider inte för islam – än mindre för ”frihet” – utan för wahhabismen. Den dödade Abu Qaswara var en av flera svenskar som gått i Ibn abd al-Wahhabs fotspår. Intill slutet.

Annonser

Om wahhabismkritik

Några av Sveriges extremt sällsynta wahhabismkritiker samlade under en gemensam blogg.
Det här inlägget postades i Wahhabismkritik, Wahhabitisk terrorism. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En essä om wahhabismen

  1. Mowgli skriver:

    otroligt bra skrivet…

  2. Herr A skriver:

    Mashallah, väldigt bra skrivet, kortfattat och informationsrikt…

  3. camilla skriver:

    Intressant, masha Allah!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s