Nedan följer en artikel av Mikael Hakim som ursprungligen publicerades på hans blogg.

 

Ghettofieringen av förorten en grogrund för wahhabism del 1

 

I våras skrev Mark Isitt, arkitekturskribent, en artikelserie i Göteborgs Posten som blev hett omdebatterad.
I artikelserien problematiserar Isitt sambandet mellan otrygghet och anonymitet i miljonprogramförorter.
I korthet kan man säga att Isitts tes är att två fysiska faktorer som direkt korrelerar med brottsstatistiken är 1) höjden på byggnaderna och 2) mängden lägenheter i området. Issit menar att höghus tenderar att skapa anonymitetskänsla medan radhus skapar en känsla av gemenskap. Det går att argumentera för att Isitt är naiv och överdriver sin tes samt att det är andra faktorer som ligger bakom kriminaliteten i förorterna. Några sådana faktorer som brukar lyftas fram är utanförskap, segregation, myndighetsfrånvaro, stigmatisering från medias håll samt brist på entrepenörskap och seriösa satsningar. Debatten har ytterligare intensifierats de senaste veckorna. Inte minst mot bakgrund av upploppen i England och Uppdrag Gransknings reportage från Göteborgsstadsdelen Backa där polis och ungdomar drabbat samman. Vissa bedömare menar att vi kan vänta oss liknande upplopp som i England om inte politikerna börjar agera på allvar. Andra menar att media överdriver och att de flesta boende tycker att det är frid och fröjd i förorterna. Hur det står till med den saken låter jag vara osagt.

Något som däremot är en realitet är att ghettofieringen av förorten skapat ett annat problem som inte diskuteras lika ofta. Detta problem kan ses direkt korrelera både med den fysiska miljön och brottsstatistiken. Jag syftar på hur radikala wahhabitiska grupper använder förorten som en plattform där deras agressiva ideologi obehindrat kan spridas. Det finns en plattform där wahhabismen ständigt gör sig påmind i princip varje förort i Sverige, nämligen i de så kallade källarmoskéerna. Den här typen av moskéer är till skillnad från riktiga moskébyggnader förhållandevis billiga att driva då hyran ofta är lika låg som standarden på lokaler. I källarmoskéer har allmänheten heller inte samma insyn som i en etablerad moskébyggnad. Det är därför ingen slump att radikala wahhabitiska grupper kunnat etablera sig i Bellevuemoskéen i Göteborgsförorten Gamlestaden. Liknande moskéer finns i Husby och Rinkeby i Stockholm, i Rosengård i Malmö och i de  flesta svenska städernas förorter.

De wahhabitiska grupperna är mycket agressiva i sin mission. Denna kan nästan liknas vid den missionsiver som en del frikyrkliga drivs av. Wahhabiternas målgrupp är ofta unga killar med ett kriminell förflutet. Att man riktar sig till just den här gruppen är heller ingen slump. Lyckas man rekrytera en ung kriminell med en rastlös, risktagande och aggressiv läggning till gruppen blir de här egenskaperna avgörande för att missionera bland andra unga killar som hamnat hamnat snett i samhället. Islam är en religion som ställer mycket höga krav på budbäraren. Den som uttalar sig i teologiska frågor bör ha genomgått en lång utbildning i Koranen och islams rättspraxis. Det har givetvis inte de unga wahhabiterna som istället blir självutnämnda ”lärda”. Sin skolning får de från andra mer erfarna wahhabiter i gruppen eller från Internet.  De unga killarna byter ut märkeskläderna mot arabisk långdräkt och låter skägget växa ut. Ty i dessa kretsar mäts din fromhet utifrån dina yttre attribut så som exempelvis längden på skägget.

Budskapet som förmedlas är nästan uteslutande utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. I mycket känsloladdade föreläsningar målar föreläsaren upp situationen för muslimer runtom i världen. Ofta anspelar man på muslimernas lidanden i länder som Somalia, Afghanistan, Irak och Tjetjenien. Muslimerna utmålas som offer även  i Europa där de danska karikatyrerna blir det yttersta beviset på att  muslimer är under attack var de än är bosatta. Jag vill här påminna läsaren om att jag inte ifrågasätter det faktum att muslimer blivit angripna i och utanför Europa. Jag är också starkt kritisk till medias hycklande kring yttrandefrihetsfrågan avseende Lars Vilks karikatyrer. Det jag menar är att den här typen av retorik blir bränsle i händerna på wahhabiterna. Detta förstärks ytterligare i den kontext som förorten utgör. Man pekar på sveket från myndigheterna håll som lämnat förorten att förfalla, den höga arbetslösheten, den utbredda rasismen och misstänksamheten mot muslimerna. Rättsväsendet ses som en fiende som är ute efter att angripa muslimerna. Detta är budskapet som de unga killarna får höra i källarmoskéerna. Det är här jag menar att myndigheterna har en enorm roll att spela. Ghettofieringen och förfallet av förorterna i kombination med en hög sysslolöshet skapar en grogrund för radikala wahhabitiska grupper. Dessa grupper får sin näring från föreställningen om att det råder en utbredd känsla av otrygghet och stigmatisering i förorten.

I nästa del ska vi titta närmare på specifika exempel på hur wahhabismen tar sig uttryck i förorten.

Källor:

Mark Isitts artikelserie i Göteborgs Posten:

Del 1 http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.574279-del-1-fran-luften-ser-allt-bra-ut

Del 2: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.579280-del-2-att-riva-eller-inte-riva-det-ar-fragan

Del 3: http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.583459-del-3-hur-ska-fororten-fa-tryggt-stadsliv-

Annonser

Om wahhabismkritik

Några av Sveriges extremt sällsynta wahhabismkritiker samlade under en gemensam blogg.
Det här inlägget postades i Den wahhabitiska psykologin, Wahhabismens kulturförakt, Wahhabitisk terrorism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s